SM 5 BSZ - Modifiera fabriksbygget och få bättre prestanda: DEL 1 - TRIO TS 700
Published in Radio & Television Nr 2 1981.
English
Deutsch
{ I engelska och tyska versionen finns kopplingsschema och ytterligare en modifiering. }
* Att flertalet sändare/mottagare i marknaden är behäftade med
stora brister kunde senast påvisas i testet av 2 m-stationerna
i marsnumret av RT 1980.
* Allvarligaste minusposten är genomgåcnde sidbandsbrus
från sändaren, vilket stör alla i grannskapet som försöker
sig på långväga kommunikation.
* Med relativt enkla medel kan man dock själv
ganska väsentligt förbättra läget.
Här inleds en serie artiklar som visar på hur och var
stationerna bör modifieras.
* Först ut är en Trio T5 700, som man till en kostnad av någon
tia gör om till en bra mycket bättre station!
Radioamatörhobbyn kan utövas på många sätt. Den ger kontakter med människor i när och fjärran och har en skara utövare som sakta men säkert växer i antal. Hobbyn innebär ändå inte bara kontakter med andra radioamatörer. I hög grad är det en teleteknisk verksamhet som medför handhavande av ganska exklusiv apparatur. Den får som bekant inte handhas av andra ån dem som har licens från Televerket med åtföljande krav på kunskaper i radioteknik, trafikteknik m m.
Fabriksbyggda stationer vanligast nu för tiden
Förr byggde de flesta amatörer sina sändare och mottagare själva, men i dag lönar det sig knappast ekonomiskt. Halvledarteknikens utveckling har visserligen gjort hembyggeriet lättare än det var på rörtiden, men å andra sidan är amatörbanden numera mycket mer belastade än de var förr och den ökade trafiktätheten ställer större krav på utrustningen. Den tekniskt enkla amplitudmoduleringen är i dag ersatt av ssb, som kräver ganska komplicerade apparater.Därför köper de flesta radioamatörer nu för tiden fabriksbyggd utrustning. Men, uppfyller då dessa apparater de krav man rimligen bör ställa på dem ? Svaret är kanske ja i stort sett, men på vissa punkter brister det. En del grenar av amatörradiohobbyn ställer extremt höga krav på utrustningen och för att möta dem måste man modifiera eller komplettera utrustningen.
Vi skall här och i följande avsnitt av en liten ombyggnadsserie av amatörradioapparater visa att man med små medel kan åstadkomma väsentliga förbättringar!
Ofullgångna konstruktioner
Man kan förstås spekulera i varför fabrikanterna inte har vidtagit åtgärderna från början. Förmodligen pressar man fram konstruktioner på rekordtid av marknadsföringsskäl och kanske räcker inte teknikerns protester till för att förhindra att en icke fullgod, inte riktigt färdigutvecklad kretslösning sättes i produktion. Det gäller inte minst japanska firmor, där man har en välutvecklad produktionsteknik och en högt utvecklad marknadsföring med allt vad det innebär av anpassning av apparaternas design för ögat och massor av finesser och funktioner. Inget ont i det, men det verkar ibland som om man i sin iver att marknadsanpassa utrustningen "glömmer" att lägga ned energi på de verkligt kritiska delarna. Ibland kan man fråga sig om konstruktörerna verkligen har grepp om sitt ämne. Man kan i vissa fall finna både rätt egendomliga kretslösningar och komponentval.Vi inleder här alltså en serie ombyggnadsbeskrivningar till några vanliga amatörradiostationer. Först och främst går vi in på sändarnas oönskade signaler. Beskrivningarna blir ganska ingående, eftersom vi menar att även den amatör som inte själv är tekniskt intresserad bör göra modifieringarna i sin station om någon amatörgranne blir störd p g a sändarens orenheter.
Åtminstone till en början inriktar vi oss på 2 m-stationer. Vi
rekommenderar läsarna att ta del av våra resultat i ett stortest
av 2 m ssb-stationer publicerade i RT 1980 nr 3, där vi
konstaterade en hel del svagheter hos apparaterna.
Fig. 1. Sidbandsbruset vid olika frekvensavstånd från mittfrekvensen.
Det visas här för tre olika stationer av typ TS700.
A1 visar störnivån då de i texten omtalade distansmuttrarna
inte är åtdragna ordentligt, A2 avser samma station efter åtdragna muttrar.
Som synes är skillnaden markant!
B och C avser störnivån från stationer av senare tillverkning.
De streckade kurvorna visar bruset från stationerna efter ombyggnad.
Förbättringarna ger mycket mindre störutstrålning från sändaren.
Bättre TS700 för någon tia
Det är inte dyrt att modifiera en Trio Kenwood TS700-station så att den blir avsevärt bättre. För någon tia kommer sändarens signal att förvandlas från ganska oren till mycket ren!Vi ser i fig. 1, heldragna linjer, störutstrålningen från tre omodifierade exemplar av TS700. Som framgår är sändarsignalerna ganska olika. A är en äldre station, B och C av senare tillverkning. De sidband man ser kommer från nätaggregatet! Det är nämligen switchat.
Omkopplingsfrekvensen med dess övertoner lägger sig som en skur av spurioser runt bärvågen och signalen blir därför bredare än vad den skulle behöva ha varit med ett störningsfritt nätaggregat. De nyare aggregaten är bättre än de äldre, men tillverkaren har uppenbarligen lyckats tämligen dåligt med att eliminera störpulserna. Hur viktigt det är med ett lågt sidbandbrus framgår ur provningen i RT 1980 nr 3!
20 V till slutsteget från omvandlare
Problemet är att sluttransistorerna i TS700 arbetar med 20 V kollektorspänning. Den spänningen, plus en spänning om -6 V, kommer från en likspänningsomvandlare som svänger med ca 600 Hz och som amplitudmodulerar sändaren.Med några smärre ingrepp i nätaggregatet kan man hindra 4- kantvågen med frekvensen 600 Hz att nå sändaren. De tre streckade linjerna i fig. I visar hur de tre sändarna låter efter modifieringen. Som synes är stationerna ganska like varandra efter modifieringen. En ombyggd TS700 är en mycket ren sändare; den är tom bättre än IC202 vid större frekvensavstånd än ca 20 kHz.
För att åstadkomma förbättringen krävs på senare exemplar av TS700 endast tre åtgärder:
(1) Jorda spänningsstabilisatorn för 9 V ordentligt genom att dra en grov tråd (minst 2 mm i diameter) från jordbenet på den integrerade kretsen till distansmuttern som locket skruvas fast i. Kontrollera dessutom att samtliga fyra distansmuttrar är ordentligt åtdragna! De mycket dåliga värden som TS700 fick i mätningarna i marsnumret berodde på att dessa muttrar var dåligt åtdragna.
Fig. 2. Med några enkla ingrepp åstadkommer man väsentliga
förbättringar som framgår av fig. 1 Se f ö texten.
(2)
Den potentiometer som man ställer in 9-voltspänningen med,
R27, är jordad till en annan olämplig jordpunkt genom ett 1
k motstånd, R28.
Klipp bort det motståndet och löd in ett nytt i
den avklippta ledningen från det gamla och till den numera goda
jordpunkten på stabilisatorkretsen.
Modifieringarna 1 och 2 framgår av fig. 2.
(3)
Löd loss den tråd som överför 9 V stabiliserad spänning.
Löd in en drossel i den uppbrutna ledningen. Den skall spärra
frekvenser mellan 5 och 500 kHz och den är inte kritisk.
En inventering i "junkboxen" rekommenderas alltså.
Förf. har använt en 23 mm violett toroid (Philips) som finns
hos Elfa (nr 58-7535-6) lindad med 30 varv lackerad 0,8 mm
tjock koppartråd.
Induktansen är ca 63 ,mikrohenry. Toroiden är isolerad med lite tejp
och fastklämd mellan locket och en elektrolytkondensator.
Se fig. 2.
Äldre exemplar av TS700 kräver ytterligare två ingrepp. Eftersom det kan vara svårt att veta om de behövs eller ej är det lämpligt att göra dem på alla stationer:
(4)
Löd in en elektrolytkondensator om 330 mikrofarad (eller mer) från
-6 V-utgången till distansmuttern där 9 V-staben jordats enligt punkt 1.
Se fig. 2.
(5)
Löd in en elektrolytkondensator om 1000 mikrofarad (eller mer)
från säkringshållaren, F2 (2A), i 20 V-ledningen och till
jordpunkten i apparatens baksida.
Som torde ha framgått är det enkelt att förbättra stationen TS700. För att komma åt att göra modifiering 1 - behöver man bara lossa på locket till spänningsaggregatet (fyra skruvar). Komponentåtgången är ett motstånd, två kondensatorer, en toroid och lite koppartråd.
Lycka till!